Ända sen Neneh Cherry ropade ”DJ!” och öppnade Buffalo Stance med raden ”Who’s that gigolo on the street / with his hands in his pocket and his crococile feet / hanging off the curb, looking all disturbed” har hon varit den koolaste. Visst, hon gick bort sig under ett par år och det har väl inte alltid varit lika självklart att spetsa öronen när hon släppt nytt.
Men nu när hon gör gemensam sak med svorska brötjazztrion The Thing med bästa Mats Gustafsson på saxofoner och stenhårda rytmsektionen Ingebrigt Håker Flaten (bas) och Paal Nilssen-Love (trummor) borde allas öron stå i givakt och på helspänn. Mina gör det.
Tillsammans bjuder de på två egna kompositioner (Cashback och Sudden Moment) och sex saker som skulle kunna kallas standards i en modern sångbok:
- Suicide Dream Baby Dream
- Martina Topley-Bird Too Tough To Die
- Madvillain Accordion
- Don Cherry Golden Heart
- The Stooges Dirt
- Ornette Coleman What Reason Could I Give
Covervalen säger en hel del om hur det låter. Som en blandning av sina influenser och de egna arven. The Things fria jazz och Neneh Cherrys sång med rötter i triphopen är ett vackert skavande äktenskap. The Things ömsom bångstyriga brötande, ömsom väna smekande. Neneh Cherrys förtrollande och självsäkra röst, det är inte alla som med hedern i behåll klarar att sjunga MF Doom-rim. det blir ren och skär magi och en alldeles utmärkt sammanfattning av vart mitt musiklyssnande tagit vägen.
Full pott! Bomber och granater! Alla måste lyssna! Och all den jazzen.
1 kommentar
[…] har redan skrivit om den, men eftersom den fick grammis för årets bästa jazz idag tål den att uppmärksammas igen. […]