Somethin’ Else

Den första jazzskiva jag blev hejdlöst förälskad i var Somethin’ Else som gavs ut på Blue Note 1958 (jag upptäckte den nästan 40 år senare, 1996). Det var egentligen meningen att jag skulle upptäcka Miles Davis. Somethin’ Else följde med som en del av en billig Miles Davis-box jag beställde på postorder (4cd där de andra var två classics-samlingar och Birth of the Cool).

Den jag spelade, spelat och spelar överlägset mest är Somethin’ Else. I min kropp är det urjazzen. Den är den plats i själen där jazzen börjar. Allt innan är rötter, allt efter är grenar. Det här är essensen och basen.

Och visst kan man säga att jag upptäckte Miles Davis också med den här. För Miles spelar en minst lika framträdande roll som Cannonball Adderley på de sex spåren (på min cd är de sex, på den ursprungliga lp:n bara fem). Miles och Cannonball växeldrar den här föreställningen med förnämlig uppbackning av Hank Jones på piano, Sam Jones på bas och Art Blakey på trummor.

Ljuva melodier att förtrollas av, stampa takten till eller nodda huvudet tillsammans med.

Lyssna på Somethin’ Else på Spotify

2 kommentarer