Är det här jazz? Jag inser och medger att jag glider på begreppet när jag lyfter Bo Hanssons Sagan om ringen. Samtidigt är det inte svårt att höra att det här är en skiva, eller åtminstone musiker, som influerat många av våra samtida svenska jazzmusiker. Jag tycker mig i alla fall höra vibbar av det här hos både Goran Kajfes Subtropic Arkestra och Svenska kaputt.
En tydlig jazzkoppling finns i alla fall i nyligen bortgångne Rune Carlsson som spelar slagverken.
Men visst, jag förstår också att det här snarare borde kategoriseras som progressiv rock än jazz. Men är å andra sidan inte gränserna mellan genrerna väldigt tunna ibland? Och här är det ändå jag som bestämmer.
Hur som helst, plockade fram skivan som ett resultat av att jag kollade på filmatiseringen av The Hobbit igår. Fint att vara tillbaka i Peter Jacksons version av Midgård igen. Tyckte nog samtidigt att den berättades väl långsamt. Inte så konstigt med tanke på hur mycket film de planerat att göra av så lite bok. En bonus: här finns gott om öppningar att sätta ihop en präktig sing-a-longa-version!
Bo Hanssons Midgård är på många vis mörkare än Jacksons, eller kanske snarare dystrare och mer melankoliskt. Det är långa tröstlösa vandringar i mörka gångar. Det låter modernt och omodernt på samma gång. Om skivan spelats in idag och inte 1970 hade jag förmodligen skrivit något om retrofuturism. Musiken har ett tydligt inre groove. Den är tydligt suggestiv och drar med mig in i sin egen värld.
Jag skulle gärna läsa om Ringen-trilogin med den här musiken i hörlurarna. Det var väl egentligen för det den skrevs, inte för att etiketteras.
Lyssna på Sagan om ringen med Spotify
