Miles Davis ska ha sagt att man bara behöver fyra ord för att förklara jazz: Louis Armstrong och Charlie Parker. Davis spelar förövrigt på flera av spåren på den här samlingen.
Parker spelade bara in för tre skivbolag under sitt alldeles för korta liv; Savoy, Dial och Clef/Verve. Inspelningarna på den här 26 spår långa samlingen kommer uteslutande från de två åren på Dial (1946-47). Jag uppskattar att de ligger i kronologisk ordning, men är osäker på om det spelar någon egentlig roll.
Jag plockade med mig den här skivan under någon av mina londonresor. Jag vet det säkert eftersom jag gillade flera av de vrålbilliga utgåvorna från Music Club. Välmatade samlingar, alltid nära cd:ns maximala 80 minuter.
Jag har lyssnat för lite på Parker för att kunna uttala mig om vilken period som är hans bästa, men här finns i alla fall en tagning av A Night in Tunisia och det var väl den jag letade efter antar jag. Bra låt.
Jag läser i häftet att Parker inte gillade inspelningarna som resulterade i Loverman och The Gypsy. Då var han i så dåligt skick att han fick ta stöd för att inte falla ihop i studion, full eller hög – kanske båda? Jag hör inget av det i musiken.
Just den här samlingen finns inte på Spotify, men The Very Best of the Dial Years är ganska nära i urvalet.
