Jag har redan hunnit nämna den här skivan. Oddjobs första. Lyssnade om på den härom dagen och den håller ju alldeles utmärkt fortfarande. En del av mina anmärkningar för elva år sen håller jag kanske inte fullt ut med om längre. Då, 2002, var Oddjob och jazzen fortfarande bekanta mer än vänner. Idag är läget ett annat.
Oddjobs rytmik träffar mig verkligen där det känns som bäst. Jazz med fokus på beat. Det är min jazz det. Sen skadar det inte direkt att Goran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson lägger blås ovanpå de där rytmerna. Det skadar inte alls.
Samtidigt tycker jag att Oddjob klarat det svåra och utvecklats genom hela sin karriär. Jag lyssnade kanske inte jättemycket på deras senaste, Clint, men ser verkligen fram emot att de släpper nytt i september. Hoppas jag får tillfälle att se dem live också.
Kanske är det här rotandet bland gamla skivor med Kajfes trumpet uppladdning inför 27 februari? Inte omöjligt.
Läs mer om bandet på Oddjob.cd
