Swingin’ Easy

Ibland är inte minnet vad det borde vara. Alldeles härom dagen skrev jag att Sarah Vaughan in Hi-Fi var mitt första möte med hennes musik. Någonsin. Det var faktiskt en ren lögn. Eller minneslucka. Jag hade bara ställt in en skiva jag haft länge i hyllan och inte tagit fram den på nåt år.

Jag förstår verkligen inte hur jag kunde glömma Swingin’ Easy. Jag har lyssnat på den massor av gånger. Tycker dessutom mycket om den. Och omslaget är en verklig favorit.

Inledande hyperintensiva scatnumret Shulie A Bop kräver sin lyssnare. Det finns kvällar och dagar den mest känns irriterande.

Resten av albumet är betydligt rakare. Så om du ryggar av inledningen, slå inte av, hoppa fram. Resten av materialet är lättare, även om Vaughan utmanar med ett par ordlösa scat-utflykter här och där. Inte riktigt bakgrundsjazz med andra ord. Trots att piano/bas/trummor-trion håller sig snäll och försiktig i bakgrunden.

Värt att notera är att det är två nästan helt olika triouppsättningar som spelar. Bara trumslagaren Roy Haynes spelar på samtliga spår. Låtarna kommer nämligen från två i tid vitt skilda sessions. Hälften är inspelade 1954 och den andra hälften 1957.

Lyssna på Swingin Easy med Spotify

Läs om Swingin’ Easy på Wikipedia