Man ska inte fatta att det är en trioskiva man har satt på, man ska associera till något annat och sen märker man att det ju faktiskt bara är piano, bas och trummor man hör.
Citatet är hämtat ur pressbladet som följde med skivan som låg i min brevlåda för ett par veckor sen. För att travestera samma text, låt mig berätta hur jag tycker att det blev.
Jag märker ganska snart att det bara är piano, bas och trummor jag hör. Men, och det är ett viktigt men, jag tänker på något annat. MusicMusicMusic är mer än någonsin en organism. En tätt omslingrande organism som suger in lyssnaren i sin famn och sen sakta gungar den tills den glömt att hen bara lyssnar på piano, bas och trummor.
Jag har varit ett fan av den här trion sen jag först hörde dem. Inte sen debuten, men väl What’s a Good Boss Anyway? (som väl är den andra?)
Frågan är om de någonsin varit bättre än här?
Jag tror inte det.
Jag älskar hur Michael Edlund bakom trummorna tar minst lika mycket plats som Fabian Kallerdahl gör med det annars så självskrivna ledarinstrumentet piano. Och basen! Josef Kallerdahls bas har väl aldrig varit så tydlig som här? Och så det där karaktäristiska hummandet från någon som inte kan hålla tillbaka, som måste släppa ut ljud ur strupen för att det svänger så skönt. Som jag gillar det.
Ett perfekt jazzgroove. Fylligt, varmt och i jakt på bättre ord: hänförande.
Om jag någon gång får tummen ur och startar en jazzklubb vill jag boka MusicMusicMusic.
