... och all den jazzen

Varsågoda och tack

Varför tycker jag att det ibland är viktigt att påpeka hur länge jag lyssnat på en artist? Jag vet inte. Men ibland rycker det i den nerven. Nina Ramsby till exempel, hon drar i den.

Jag har lyssnat på henne till och från sedan Salt, sedan mitten av 90-talet alltså. Vi är jämngamla.

Det finns något i hennes röst som träffar mig. Där finns någon skevhet, nerv och ton jag gillar. Hon tar sig in.

Jag beundrar hennes mod att hela tiden söka nya musikaliska uttryck och vägar.

Ludvig Berghe Trio har jag också lyssnat en del på. Misstänker att det kan ligga något av dem i ångesthögen. Har inte vågat gräva så djupt än.

Berghe spelar piano. Ramsby sjunger och fyller ut på klarinett. Betyder inte det att de blivit en kvartett? Eller är Ramsby fortfarande mest gäst?

Hur som helst en fin liten skiva. En bra start för alla som hittade Nina Ramsby i På spåret eller redan hör till de trogna. En naturlig fortsättning på förra samarbetet eller Ramsbys skivor med Martin Hederos.

Eftersom skivan är utgiven av Moserobie finns musiken inte hos Spotify. Jag köpte CD:n tillsammans med vinylen av Svenska kaputt och fick Kullhammar & Dunger på vinyl för halva priset. Ett fint paket.

Dagens post kommer från #moserobie

A post shared by Patrik Hamberg (@ptrkhmbrg) on

Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2017 … och all den jazzen

Tema av Anders Norén