Jag vet inte hur du funkar med de stora skivorna, de på piedestal uppställda klassikerna. Själv går jag ibland omvägar runt dem. Kind of Blue är en sån skiva. Innan idag hade jag faktiskt aldrig lyssnat på den. Jo. Det är sant.

Jag har lyssnat på hyfsade bitar av Miles Davis katalog, men aldrig just det mångsäljande mästerverket. Jazzskivan med stort J.

Det har redan skrivits hyllmeter om den och efter tre lyssningar på en dag har jag kanske inte så mycket att tillägga mer än att det är dumt att låta bli att lyssna på den. Det är en fin skiva. Riktigt fin.

Men det är som det är med de självskrivna klassikerna. Jag vet att jag kommer gilla det. Har en ganska bra aning om hur det kommer att låta. Men det finns ju inget som överraskar med det. Inget som stör. Och jag gillar ju det, att bli överraskad och störd av musik.

Jag kommer alldeles säkert att lyssna på Kind of Blue igen, men helt ärligt tycker jag att det är roligare när Miles är lite mer full i fan. När han ger sig fan på att störa.

Samtidigt, det går inte att sura över en skiva där musikerna heter Miles Davis, John Coltrane, Cannonball Adderley, Bill Evans, Paul Chambers och Jimmy Cobb. Det går inte. Det ÄR bra.

Lyssna på Kind of Blue med Spotify

Miles Davis "Kind of Blue". #jazz100 #jazz #blogg100

A post shared by Patrik Hamberg (@ptrkhmbrg) on